Nämen, tack för mig då!
September 12th, 2005
Hej då Maruhachi!
10700 meter någonstans ovanför ryska landsbygden. Planet är iskallt och trots att jag grävt ned mig i en filt så är fingrarna blåfrusna. Jävla skitflygbolag - inget funkar på denna flighten. Austrian Airlines, lägg det på minnet och håll er så långt borta ni bara kan. Shinji åkte på en kalldush när vi checkade in. En nyttig läxa tyckte en helt känslokall Mabucci som tog farväl av oss på Narita. Drygt 9000 kr fick han hosta upp för all extra vikt i pakningen. Helt makabert. Jag trodde hon sa 13.700 yen, men hon sa 13.0700 yen. Aj jävlar, jag skjutit mig själv i skallen på momangen. Shinji bet ihop och sa att han skulle förhandla - ett döfött försök som gick i stöpen direkt.
Anyways, Sverige är bara ett par timmars sittvärk bort och Shinji sitter i sätet brevid och skriver sin presentation. Jag tror han är lite nervös inför att träffa alla. Vi har lurat upp honom i brygga att hans inneboende är en musklig truckdriver med tatueringar och en förkärlek till små asiatiska pojkar. Han skrattar fortfarande nervöst och kan inte riktigt tyda om vi skämtar eller inte. Saningen är ganska långt ifrån som tur är. Han ska bo tillsammans med två tjejer vid Mariatorget. Lyckost. För ni som inte hängt med, Shinji kommer vara hos oss på Great Works i tre månader på samma sätt som jag varit i Japan.
Ja, dom tvingade mig att ha på mig min Samue
Känns sjukt att jag är på väg hem. Tre månader kändes som en evighet när jag pussade Susanne farväl på Arlanda men månaderna bara for iväg. Sista veckan vart hysterisk. Jag hade så mycket jobb att avsluta, grejer att shoppa, vänner att tacka och i samma veva vart jag ordentligt sjuk (Tack Kalle). Sugig tajmning i kvadrat.
Sista dagen på jobbet överöstes jag i presenter tills jag inte kunde bli mer generad. Jag fick bland annat en lyxolös Samue som jag kommer ha som mysdress när jag skrotar omkring hemma. Hela företaget samlades för att ta det första och enda gruppfotot av de anställda tillsammans med mig. De tvingade mig såklart att ha på mig min nya samue.
Vi åkte i samlad trupp till Shibuya för den slutliga avskedsfesten, eller det slutliga fylletslaget kanske är en mer korrekt beskrivning. Jag drog med alla till mitt favorithak - Raj Palace. Indisk curry festival och flottiga gudbenådade ostnan. Vi åt tills vi inte kunde stå rakt eller var det ölen som tog ut sin rätt? Anyways, det var dags att ta farväl av Maruhachi så vi styrde våra steg emot sunkhaket för att suga i oss våra sista Kari Kari Cheese Age. Fler ifrån kontoret anslöt och presentutdelningen verkade inte ta slut. 
Efter tag drog Karasawa upp sin laptop på bordet för den riktiga presenten. De kopplade ur belysningen vid vårt bord när personalen vände bort ryggen för att hitta ström åt den portabla hårddisken. Filmdags. Sötgrisarna hade klippt ihop en film ifrån vår resa till Kisarazu. Nu är det svart på vitt. Jag såg ut som ett jävla skämt när jag dansade. Jag är numera helt säker på att jag inte tog ett enda steg rätt. Men vi skrattade så vi tjöt åt den klumpiga vitingen. Framåt småtimmarna började vi köra tärningspelet på Maruhachi. Man gormar Kori Kori Kuji och får då in en skål med två tärningar. 
Det sitter sedan en spelbräda på väggen med allt ifrån sprit till Coca-Cola och allt kostar 600 yen. Så du kan antingen få värsta dyra sake:n eller kamma hem en skitläsk utan alkohol. Det blev många sådana rundor och vi hade tur hela vägen. Sådan tur att klockan hann bli fem innan vi ranglade ut.
Jag och min värdinna Haruke
Takashi hade varnat mig. “Går du ut med Nihei så kommer han dra med dig på snusk”. Mycket riktigt. Hjärnan flöt omkring i alkohol men vi tyckte ändå att det lät som en bra idé att gå vidare till en hostessbar. Jag övertygade den nyanställda tjejen, som var för nyanställd och rädd för att säga nej, att följa med. Det var en konstig upplevelse. Jag fick en donna bredvid mig som satt och babblade och såg till att spriten i mitt glas aldrig sinade. Vi pratade om Totoro, Sverige och hundar. Lagom ytliga ämnen för att hitta gemensamma nämnare. Nihei förhandlade med ägarna och fixade så två nervösa killar satt med Cary och den nyanställda tjejen. Takashi tog ton vid karaokemaskinen. Det lät förjävligt men jag ryggdunkade insatsen. När vi kom ut ifrån hostessbaren var det redan ljust och natten hade övergått i morgon. Jävlar. Det gruppkramades och alla tog farväl en sista gång innan vi skildes åt för denna gången. Nihei var söt och ville inte släppa taget.
Nåja, det fick bli punkten på denna resan. Dagen efter städade jag lägenheten, utrotade kackerlackor som en liten Himmler-kopia och spenderade mina sista Yen på BeamsT i Harajuku. Jag kommer sakna japan enormt men det var skönt att få komma hem. Jag kommer sakna kallt grönt the, maten, shoppingen och alla vänner. Själva jobbvardagen var snarlik den svenska och kundernas briefer de samma fast med konstiga tecken. Jobbtiderna var galna och att kontoret helt sjukt stifft jämfört med Great Works. Arbetsvillkoren var hel skopa sämre än i Sverige. Men skulle jag få chansen att stanna i ett längre utbytesprogram igen skulle jag ta det utan att blinka men jag skulle dra med mig Susanne, Nozomi-chan och Yoshi-chan. Tre månader utan dem gör jag inte om.
Det enda grupp gruppfotot som finns på TYO-ID
Jag är i Tokyo för böveln, här springer man inte bara på folk man känner. Det händer inte. David försökte övertyga mig om att det bara var en tillfällighet - att han bara tog en sväng förbi när han ändå besökte Peking. Precis när jag börjat acceptera storyn åkte dörren upp och Ted klev in. Vad i helvete! Benen skakade och jag var så glad/förvirrad att jag inte kunde sluta prata engelska. När de lugnat ner mig och återigen lurat mig till månen och tillbaka att inga fler skulle hoppa in genom dörren - så händer det igen. Denna gången kommer Ola in. Herrejävlar. Nu vart jag nervös varje gång någon gick förbi dörren. Bara servitören gick förbi så stannade hjärtat för en sekund. Knack-knack. Skägg-Björn gjorde entré. 
En efter en tog de plats med 10 minuters mellanrum för att maximera skiten i brallorna på mig. När Kalle som sista överraskning sköt upp dörren med ett “Ursäkta” så var det nästan för mycket för en smålänsk fis att hantera. Kompisöverdos. Jag insåg hur mycket jag saknat dem när jag kramade ihjäl dem en efter en. De skulle tillbringa en vecka i Tokyo. Kalle och Björn skulle sova på luftmadrass hos mig bland kackelackorna medan de andra bodde på fancy pancy hotell med utsikt över Shibuya ifrån 34:e våningen. Vilken present. Susanne hade vetat hela överraskningen under tiden hon var här men lyckades försegla struten. 
När de länsat shoppen på prylar blev det en trip till Ueno Zoo. En sömnig tjock panda, ett dussintal olika apsorter, tokgulliga pingviner och en handfull andra djur hann vi med innan klockan hunnit bli för mycket. Herregud. Schemat var tight. Vi skyndade oss tillbaka till Ebisu. Jag hade lovat förse dom med japansk mat. Kalle slöt upp helt feberyr för att käka okonomiyaki (eller hiroshimayaki om man ska vara noga). Resturangen öppnade vid 17 och vid 17.30 skulle vi möta Shinji i Shibuya för att gå på fotboll. Det var dömt att misslyckas. Efter att ha skämtat med servitrisen på svenska så kinderna rodnade och lurat henne att Kalle var en mayora (en person som älskar mayonäs), dränkte hon okonomiyakin i flott. 
Vi skrattade så vi tjöt. Vi slängde i oss maten, oishikatta!!!, och hoppade in taxis för att hinna - men vi var ändå 20 minuter sena. “Japansk vett och ettiket regel 1: Kom inte försent till ett möte”. Ajdå. Matchen var mellan ett lag ifrån Nagoya, som jag inte minns namnet på, och Tokyo FC. Tokyo FC måste ha den bästa banderollen någonsin - Sexy Fotboll! (???). Första halvleken gick i sirap men i andra så lossnade tempot något men det var ingen riktig publikfotboll det bjöds på. Det var ju trots allt två bottenlag som möttes. Shinji försåg alla med friterad bläckfisk, öl och gröna bönor (man käkar dem som snacks i japan). 
Sista kvällen följde alla med på en stor avskedsfest tillsammans med TYO-ID. Nästan hela företaget slöt upp på den kinesiska restarangen. You beställde in massa skit åt mig för att jävlas. Bland annat friterade skorpioner (You sa att det var japanska kräftor - jamen visst!!). Jag åt och höll god min i alla fall. Det skålades något enormt och Shinji hittade hem bland grabbarna och lovade att odla mustach när han kommer till Sverige. Jag tog över Kalles feber och var fasligt risig vid 23-snåret och fick dra hem tidigt. De andra skulle ändå upp i ottan för att resa hem med tidigt flyg så det blev perfekt. När jag vaknade och vart helt feberfrossig så var deras madrasser borta och lägenheten tom. Jag saknar dom redan och det ska bli skönt att få åka hem nästa vecka. 
Vi packade minibussen till bredden med grillset, snacks och bunkrade upp ölflaken travvis. Dansfestivalen låg en tvåtimmarsfärd ifrån Tokyo i pitoreska Kisarazu (Chiba-distriktet). Peppet var på topp och dansskorna snörda. Jag och Shinji hann inte mer än sätta oss bussen innan vi knäckte varsin bertil. Shinji hade inte hunnit varit på en enda dansövning så han sa att han behövde alkoholen för att mjuka upp lederna. Jag slets med i resonemanget - kampai! Efter ett par ordentliga felkörningar såkom vi fram till rastplatsen där vi skulle möta upp resten av danslaget. Stället låg i anslutning till en tunnelmynning mitt ute i vattnet och var således en fullsmockad utsiktsplats för turister. När jag tröttat ut mina ögon på oecanvyerna armbågade jag mig fram till crepsståndet för att suga i mig en stadig lunchmeny med jordgubbar, deg, chocklad och grädde. Mätta och tjocka åkte vi vidare i samlad trupp emot Kisarazu. 
När vi väl kom fram var storgatan där vi skulle dansa på redan full med dansanta ungdomar. Många hade gått hela vägen med specialsydda danskläder medans andra bara hade likafärgade t-shirts. En bekväm blandning mellan högt och lågt. Jag var lite nervös för att vi skulle se “billiga” ut i våra upptryckta t-shirts och svettband - men vi gjorde oss bra i mellanregistret. Efter det att vi parkerat och bytt om väntade dansövningar på taket av ett parkeringshus. De andra hade redan tjuvstartat när vi anlände. 
Det såg riktigt tufft ut på avstånd när 40 pers dansade häcken av sig i t-shirtsen. Vi tag plats i leden och försökte hitta rytmen. Jävlar vad vi sög apa. Speciellt jag och Shinji. En snäll kille tog mig åt sidan för att friska upp minnet och hitta hem med rörelserna. Dansen är förbaskat enkel och jag förstår inte varför det inte gick. Jag har väl inte rytmn i blodet helt enkelt. Jag började hänga med i dansen men såg fortfarande otroligt löjlig ut. 
Precis när jag börjat känna mig trygg med stegen så skulle vi lära oss en ny dans. Vår signatur dans. Love Agency´s egna dans. Herrejössus. Den snälla killen tog mig åt sidan igen. Det var viktigt att vi höll våra positioner i leden för vi skulle forma hjärtan (uh!) med dansgrannen. När vi övat klart hade vi en timmes rast innan den riktiga dansfestivalen skulle kicka igång. 
Festivalen var officiellt över, men kvällen hade knappt börjat. På stranden väntade ett fyllslag av sällan skådad kaliber. Medan vi samlade ihop alla drog ett par stycken i förväg för att fixa i ordning allt. När vi kom fram låg ölen nedkylda i en plastpool och travor av hämtmat väntade på våra hungriga magar. Det tog inte många öl innan japanerna var fulla som små troll och började stimma. I hemlighet hade vi förberett ett litet bus för att Karasawa, vår dansledare, fyllde år. Efter vi överraskat honom med smällare och sånger så döptes han i öl. Surfare va? Vilka tokstollar. 
Eftersom jag hade kameran i handen inbillade jag mig att jag gick safe. “Come on! Japanese tradition!”. Kameran plockades ur näven och plötsligt låg jag underst i ölpoolen och brottades halvnaken. Jag stank öl ifrån topp till tå och knäna vart skrubbade. Men vad gjorde det? Shinji var som vanligt fullast på plats och sprang omkring med tomtebloss i munnen och Sato söp bort sin mobil i strandsanden. 
Men trots att alla var fulla som ägg så slutar japaner aldrig att förvåna. Innan vi drog ifrån stranden städade alla i ordningn så nog så det inte syndes att festen ens ägt rum. Vi övernattade på ett risigt och pissbilligt ryokan. Där sov vi ruset av oss. De flesta av oss skulle upp och jobba om några timmar. Själv hade jag tagit ledigt, men jag skulle på japanskalektion. Jag hann inte hem för att byta om utan fick gå på lektionen i öldränkta kläder som knappt hunnit torka. 
11 månader senare. Samma plats men i ett helt annat syfte. Baseballarenan Chiba Marine och Makuhare Messe hade bytt ut flottiga Tokyo Game Show-otakus emot festivaltokiga ungdomar. Okey, jag kanske inte är någon ungdom längre - men jag lever fortfarande gott på illusionen. Summer Sonic är ett ganska dyrt kalas, 1000 kr för endagsbiljett, så hur så många skolungdomar hittat dit vet jag inte - men det var helt jävla proppfullt. Men vi armbågade oss fram bland massorna. På vägen ifrån tunnelbanan gick vi förbi en västerländsk predikant som missionerade om frälsaren för rocksvärtade själar. Jag blir så förbannad, inte för att han predikade, utanför att han pratade så sjukt flytade japanska och använde den till något så meningslöst. Nåväl, väl framme vid Makuhare Messe småjoggade vi för att hinna fram till Beat Crusaders (stort rockband i Japan, har bland annat gjort musiken till animen BECK). 
När vi kom fram så upptäckte vi att arrangören underskattat publiken helt makalöst, bara 1/3 av massan kom ens in den snålt tilltagna lokalen. Till råga på allt så stod en snubbe på scenen och sa “gomennasai” femtielva gånger och bugade så djupt att han kunde slicka sina skor. Tydligen hade Beat Crusaders ställt in av okänd anledning. Oh, detta började ju bra. Först missade vi 
Mycket bra spelning med väldigt clean artstyle på videosekvenserna i bakgrunden. Tydligen gör hon dom själv sa en liten 
När vi tröttnat tillräckligt på trängseln i Makuhare Messe-hallarna gled vi emot Chiba Marine-arenan och beach-scenerna. Beachen var fin men framför allt glesare på folk. Vi stannade där ganska länge utan att lyssna på något speciellt band. Folk vadade med fötterna i vattnet och lyssnade på skitbanden som stod på scenen. Det var mysigt på något sätt. Själv höll jag mig till skateboardrampen och passade på att fota tills svetten lackade. Japanska amatörskatare charmade brallorna av mig med feta ladd och old-school tricks. 
När solen dalade började vi sakta gå emot stadion. Deep Purple kämpade förjävelse med att se lite ungdomliga ut. Trummisen hade t.ex. “tuffa” gröna solbrillor som dinglade lite “avslappnat” på nästippen. Publiken såg ut som frågetecken när farbröderna gav allt för att i alla fall få lite applåder i gensvar. Bort! Bär bort liken ifrån scenen! Vi hittade oss en bra sittplats på läktaren där vi tog igen oss och vilade ögonen på ett förstummande uselt Slipknot. Trummisen hade japanska flaggan runt skallen och sångaren flörtade med publiken på japanska. “If you are go, go, go… ” istället för “If you are five, five, five… ” med ett tillhörande arigato i mellansnacket. När de manglade igång “People equals shit” så ville jag bara ropa tillbaka “Slipknot equals shit” i refrängen. 
Det gick inte urskilja ett enda riff i gröten av kaggar och uselt mixade gitarrer. Något som var svårslaget patetiskt var när niomannagruppen skulle till framföra sin ballad. Då åkte maskerna av endast för den låten. Kanske ville dom vara sig själva för en stund. Uh, jag kved. 
Nu började det fan pirra i magen. Jag har ju sett fram emot denna stunden så länge jag kan minnas. Vi pressade oss ner i publikhavet för att inta så bra positioner vi bara kunde. Scenen släcktes ned och Nine Inch Nails tog plats på scenen. Herremingud! Trent måste ha deathat ihjäl sig inför turnén. Han såg fan makaber ut. Musklerna välde över åt alla håll och kanter och toppades av en konstig armycut frippa. Men det hindrade inte Nine Inch Nails ifrån att blåsa väck mig ifrån jordytan ifrån första ackordet. Deras minimalistiska scendekor blev en sjuk kontrast emot clownshowen halvtimmen innan. Hitsen lät inte vänta på sig och trumintrot till March of the Pigs satte sprätt i bena på japanerna - och mig. Låtsetet var till min belåtenhet även om man alltid klagar i efterhand om utelämnade självklarheter. Gillade balansgången mellan ursinnesutbrotten och de lena dalarna i låtspektrumet. Susanne dansade och spelade lite luftgitarr hon med fast Nine Inch Nails inte riktigt är hennes kopp the. Hon tyckte Trent var opersonlig och lite läskig, jag stretade emot och försökte med “ja, men det är ju deras grej, detta är inga pajasar” men insåg nog innerst inne att hon hade rätt. Ska man klaga på något så är det att det nästan var för perfekt. Som att kolla på en DVD. 
Showens höjdpunkt var ju ändå när Trent sprack upp i ett leende åt publiken som sjöng med - lite mer av den varan så hade spelningen varit den bästa jag sett. Åh, äntligen har jag sett Nine Inch Nails, det enda jag behöver se nu innan jag sätter en kula i skallen på mig själv är Rocket from the Crypt. Men det får gärna dröja ett tag till för jag stortrivs. 
Åh, då kom äntligen t-shirtsen och svettbanden inför dansfestivalen. I grevens tid må jag säga, då dansfestivalen går av stapeln om två dagar. Trycket blev bra, men ryggtrycket blev lite fel. Blänket på ena hjärta tappade sin tjocka form och det sneställda utropstecknet försvann någonstans på vägen till tryckeriet. Lost in translation kanske. Men svettbanden blev väldigt fina. När Karasawa presenterade namnet på vårt danslag var det bara att hålla munnen stängd och svälja magsafterna igen. Love Agency. Ostigt så tapeterna lossnar. Jag skulle ta fram en profil för danslaget som inkluderade färgschema och en logotyp som gick att trycka med en färg. Japanerna ville att jag skulle inspireras av “mina upplevelser i japan”. 
Hm. Jag övergav idén direkt då den bara skulle mynna ut i att jag gjorde en Tokyo-silhuett eller Fuji-vykorts-turistigt. Nej, det var mycket roligare att inspireras av Sverige. Speciellt med tanke på att 40 japaner skulle dansa sig svettiga med logotypen på ryggen. Så jag utgick ifrån korset i flaggan och försökte sedan vända klämtjeckheten i namnet till formens fördel. Så det blev: Knubbigt, grönt och fånigt. Jag lämnade in sex förslag och ville egentligen bara köra på ett av dom, men japanerna propsade på att köra tre (brösttryck, ryggtryck och svettband).
Solen stod i senit och grillade Tokyo som genom ett förstorningsglas. Termometern stannade säkert inte på mer än 35C men luftfuktigheten fick det att kännas som 40C minst. Takashi var dyngsur så det rann genom tröjan redan när han kom och hans flickvän Mie så ut att ut tuppa av när som helst. Att hon var tvungen att ha långarmad, solhatt och handskar (!) för att skydda sin känsliga hy gjorde inte saken bättre. Det var bara att bita ihop. Vi bestämde träff vid Tsukiji för att plocka kulturpoäng. Takashi hade planerat en heldag med massa aktiviter och första stoppet var den enorma fiskmarkanden Tsukiji. Turistigt - men skönt att bocka av i “saker du borde gjort i Tokyo”-listan. 
Fiskemännen och handlarna är så vana vid att turister tränger sig på i deras arbete att man blir behandlad som luft. Det gäller att se efter ryggen konstant för att inte bli nedkörd av truckar eller insprungen av stressade springpojkar. Vi strövade omkring tills vi helt tappat orienteringen. Tsukiji är kolosalt stort och trångt som en hönsstjärt. Vart enda stånd ser till råga på allt precis ut ståndet brevid. Den ena fisken fulare än den andra. Fiskegubbarna förvånade oss genom att vara stortförtjusta i Susannes nya tatuering. En del bara hojtade “sugio” rakt ut i luften medan andra kom fram för att syna detaljerna på Yakusa-donnan.
När vi trampat nog i resterna av rensad fisk och sett fler skådat fler konstiga fiskarter än en heldag framför Discovery-channel, gled vi vidare till ett närliggande Sushi-ställe. “Det här stället är bästa stället i Tsukiji! Billigt och gott” hojtade den pratglade bordsgrannen och hans tandlösa kompanjon skrattade så tungan ploppade ut mellan läpparna. Deras ögon var rödsprängda och glansiga. De såg ut som de jobbat på marknaden hela natten och rundade av arbetsdagen med Sushi och ett par välförtjänta öl. Sushin var precis lika god de hävdade. 
Ett par stenkast ifrån Tsukiji låg parken vi skulle korsa för att borda båten till Asakusa. Parken användes till att jaga i, främst ankor, under shogun-eran. Den var randomvacker och inte så speciell i min ögon så jag drog inte benen efter mig. Men jag fick chansen att ta ostiga ultra-inzommade-National-Geographic-bilder på blommor och fjärillar med vår nyköpta kamera. Som en nykläckt fotoelev brände jag av bilder så fingret domnade. 
Vi hade inte berättat något för Susanne om dagens aktiviteter så när vi klev av i småstadsidyllen Tateisha (en bra bit ifrån Tokyo´s kärna) såg ansiktet ut som ett frågetecken. Takashi hade signat upp oss på en lektion i hur man gör hemlagad soba (japanska medeltjocka nudlar). Stället låg ovanför en soba-restaurang och vi var dagens enda elever. Läraren försåg oss med förkläden och drog igång lektionen. Vatten, sobamjöl och bakpulver (!) hälldes i byttan och läraren sa åt oss att lägga märke till hur han formade händerna som en björntass när han rörde ihop smeten. Smeten blev till deg efter mycket slit. Degen skulle sedan knådas, knådas, knådas, knådas och knådas i en evighet. Vi kavlade ut den färdiga degklumpen till en fyrkant och började skära tunna, tunna, tunna strimlor av soba. Det är i detta momenten som 9 av 10 misslyckas. Mina vart tjocka som bandspagetti - vilket är helt fel. Men jag fick beröm ändå. 
Läraren sa att så där såg dom ut som bäst av utlänningar. Det var innan Susanne snodde rampljuset. Hennes soba var så fin att läraren inte kunde sluta skölja superlativ över hennes perfekta strimlor. Han sa att hon gjort den bästa soban han skådat av en västerländsk elev och tyckte att hon borde öppna en soba-restaurang. När vi var färdiga bars soban ned till köket för att tillagas. Vi skulle få äta upp våra misstag. Min soba var långt ifrån god. Tjockleken gjorde att den blev för hård. Susannes smakade dock nästan som proffssoba. 
Damen i foajen signalerar att vi är redo. Klapp, klapp! En ninja dunsar ned ifrån taket och tassar förbi oss för att öppna dörren åt oss till den “hemliga” passagen. Becksvart och så lågt i tak att vi får gå med hukade ryggar. Men ninjan guidar oss. Små varma vatten bassänger är effektfullt upplysta underifrån. De dolda högtalarna sipprar ut ljud som försätter oss mitt i ett vattenfall. För några minuter är vi någon helt annanstans i våra sinnen. Ninjan är rask och ljudlös men stannar plötsligt upp med välspelad förskräckelse. Bron är borta! Ånga ryker ifrån avgrunden och endast topparna på fällans spetsade pålar sticker upp. 
Men ninjan kan sin magi så det är ingen fara. Han koncentrerar sig ett tag och avlossar en harrang läten och vips seglar en brygga ned. Phew! “This is ninja town - if you lost your way… please ask a ninja!”. Vårt lilla rum har små skjutdörrar och tatamimattor. Jag och Susanne förnedrar hela japanska folket genom att glömma ta av oss skorna. Tusen “gomennasai” senare verkar ninjan förlåta oss. Han förklarar för oss att vårt rum heter Hayate (Hej, Dead or Alive-fans?!?) och att vi har en hemlig ninjaknapp under bordet om vi vill ha ninjahjälp. Vi får in menyn på tjusiga pergamentrullar och bestämmer oss för att beställa ninjamat. Ninja Special: Sushi rolls! Speciella sushibitar där de tryckt i massor av olika sorters fisk. Rökt lax, rom, tonfisk osv. 
När vi käkat och tömt ölglasen par gånger glider skjutdörrarna upp. En ninja vill trolla lite med sin ninjamagi. Uh.. okey! Han trollar bort oss med sin tricks och vi applåderar artigt. Men inte visste jag att ninjor trollade med kortlekar. Vi trycker på ninjaknappen för att få se dessertmenyn, men den är så hemlig att han får tassa iväg och hämta den. När vi läst den och bestämt oss sätter han eld på den superhemliga menyn. 
Medan vi väntar tar vi in varm sake och blir smårunda om fötterna. När mitt bonsaiträd av glass äntligen anländer så är det nästan för vackert för att hugga in i. Under bädden av smulad chokladsockerkaka gömmer sig glasskulor med smak av japanskt the. Mums. Vi känner oss klara och blir utlotsade av ninjan som denna gången tar en trist genväg. Utanför resturangen tackar han oss genom att hålla upp en skylt där det står “come back!” på. Ojoj, jag var inte riktigt beredd på ninjafesten. David hade berättat lyriskt om resturangen men besöka den var så mycket roligare än jag föreställt mig. 
Egentligen var det inte meningen att vi skulle gå dit utan vi skulle gå till den svenska restaurangen Stockholm som ligger dörr i dörr för att introducera svensk matkultur för japanerna. Men de tog sista beställningen vid 22.00 och vi var lite sena så vi hann inte. Stället verkar lite fancy pancy och har funnits i Tokyo i 30 år. Vi tjuvkikade på menyn och skrattade gott åt alla felstavade svenska ord. Vi bestämde oss för att testa ett svenskt “smöråsbord” nästa vecka istället. 
Mitomo-san knackade mig på ryggen. När jag vände mig om stod han där med ett leende på läpparna och och sträckte fram händerna - “Omeyagi!!” (present typ). Han hade tjackat en 
När vi var på väg till Roppongi en kväll snubblade vi på en legendarisk fyrkantig melon. Det finns nog inte en guidebok om Japan som inte nämner fenomenet som en sevärdighet. Men det gäller att ta med sig den stora plånboken för vill du ta med den hem så får du pynta 21000 yen (ca: 1400 kr). Jösses!
Vi har gjort det mysigt och pyntat hemmet lite. Solljuset ovanför dörren har retat gallfebern och stukat min sömn totalt sedan jag kom hit. När vi var i Kamakura passade vi på att köpa en fin Totoro-handduk som vi hängde upp framför glaset ovanför dörren. Det ser inte bara otroligt gulligt ut utan har förbättrat min sömn med 50%. Tack Totoro. Nu har jag en Totoro som blåser 
i en trumpet tills jag somnar och en Totoro-klocka som väcker mig. Perfekt. Eftersom boytan är så liten finns det ingen plats för ett matbord och det finns till råga på allt bara en stol. Så när vi käkar hemma blir det picnic på golvet. Susanne tjackade en Hello Kitty-picnic duk som vi numera sitter och käkar på. 
Vardagliga berättelser om kulturkrockar, rock n´roll, popkultur och japanfetishm.
